Finally! Nu känns d äntligen som vi kommit igång me Tito, på riktigt. D börja egentligen med att han hade en ovanligt nervös period nån tid, kanske för några månader sen, kan det ha varit i oktober-november? Så pass nervös att länkarna ble nästan jobbiga, d kändes jobbigt för mig åtm att se honom så. Behövdes int mer än att nån gick på andra sidan gatan (!) för att han sku hingsta upp sig, resa ragg o ibland till o me morra. Inte roligt alls, varken för mig elär för honom själv. Han va på sin vakt hela tiden. Nu när lite tid har gått o man kanske ha fått lite perspektiv på saken tror ja nästan d va hans hormoner som ställde till d. Dom säger ju att 2-års åldern kan va ganska jobbi me hanhundar.  Lite som en berg- o dalbana före allt balanserar sig o hunden hittar "sin plats" så att säga, hur mycke ska han vakta, hur mycke ska han försvara osv. 

Jag blev iaf lite orolig då, o kontaktade en expert, Jirka Vierimaa heter han. Hade läst en del om honom o hans skolning o ja fick oxå höra mycke positivt om honom. Sagt o gjort, han kom hit. Ja va nervös som en harskit förstås, o man sku ha kunna tro att Tito sku ha blivi desamma bara av att vistas under samma tak som jag, men allt gick bra. Fick faktiskt höra att Tito e den mest balanserade valkkare han haft att göra me (pöös pööös pööös). Vi va ut en länk, träna lite på va man kan göra om "suspekt" (ja menar folk Tito brukar ha tendens att reagera på) folk närmar sig, fick lära mig lite övningar för att förbättra kontakten, o så fick vi testa springa me sele o "springbälte" (vet int va d heter). Skitroligt!! Här visa d sig att Tito nog har förstått att man inte får dra, åtm int när folk vill att man ska göra d  

Inne börja vi fundera på va d går att göra åt Titos reaktion på dörrklockan. Han skäller o morrar medan han rusar in under köksbordet, både rädd, glad o nyfiken på en gång. Jirka föreslog en övning där man använder en trasa elär tygbit, där hunden stegvis lär sig att lägga sig vid trasan när man kastar den på golvet. Man shejpar alltså hunden i små små steg, allt från att hunden bara tittar på trasan när man kastar den, till att ta ett steg i taget mot trasan, o till sist lägga sig ner vid den. Efter det här e d meningen att man ska få in dörrklockan oxå (hit har vi inte kommit ännu) o till sist blir d lixom en automatisk reaktion, dörrklocka, eventuellt trasa, o hunden lägger sig på sin plats tills den får annat kommando. Tränandet i sig va helt nytt för oss, för Tito mycke eget tänkande o initiativtagande, vikket han inte är van vid (elär särskilt bra på), o för mig tålamod, passivitet och väntande (vikke jag i min tur int e särkilt bra på..)

D va SÅ roligt att se hur hunden vakna ti liv, att se hur han njöt av att själv få tänka, själv få göra, o sen bli belönad för d. 

Jirkas besök var nog början på någo nytt för oss tror ja. D gjorde mycke åt mitt självförtroende, att få höra av en expert att det inte är så illa som ja imellan intalat mig, att få praktiska tips på övningar o att få komma igång helt enkelt. Efter d ha d bara rullat på. Vi har övat me trasan, o oxå lite kontaktövningar utomhus, nästan dagligen. Ja har sett till att komma ut i skogen nu o då me en kompis o hennes hund. D innebär både bussresor (Tito e väldigt bilsjuk o dessutom ganska ovan att åka) o gratis socialträning i en o samma smäll. Behändigt. Som bonus får han ju sen springa o leka i skogen många timmar. Helt suveränt. Både hund o matte njuter.

Försöker överlag satsa mer på Tito. D känns som jag har krafter o tid att göra d nu. Gör långa länkar i d fina vädre, går ti ställen där han får springa lös, o övar oxå att gå på relativt lugna platser så han får gå lös brevid oss. D har allti vari viktigt för mig att jag ska kunna ha honom lös, o ja vill att d funkkar, att ja kan lita på honom. Där har vi nog heller inga problem, jag o min titling  

En annan rolig sak som hänt e att Tito äntligen ha börja få lite mer massa. D e många som ha sagt d nu, senast nu ikväll när vi va ute. Ja ha ju nog försökt göda opp honom lite, han ha alltid varit ganska smal, o iom att han e så hög ser han ännu smalare ut. Eftersom han har ganska mycke problem me tassar o trampdynor (dom e väldigt ömtåliga o han får sår o sprickor av ingenting) har ja tänkt att mer fett o b-vitamin kunde hjälpa. Han får därför rått fårfett/kött blandat i sin mat, o öljästflingor. Ha vari lite besviken över att hans  mage int tål råa ben o att han nu åtm kan äta rått kött gör mig så glad så glad. Jag e ju nog i grund o botten av åsikten att hundar ska äta rått kött, d e ju lixom bara så.

O last but not least ha vi börja me klickerträning! Hittills ha vi bara hunni me en inkörningskurs, ha kommi igång me några övningar (nos på post it-lapp, tass på target, ligga ner vid trasan och backning) o d e skiiiiiiiitroligt!!!!!

Sista gången va i fredags o nu blir d paus några veckor, men sen hoppas jag verkligen att d blir en fortsättningskurs. Ti dess tränar vi här hemma, klick klick o klick. D e verkligen så mycke roligare än ja kunde tänka mig, o man riktigt SER hur gott d gör åt hunden. Ja tycker d e så mycke som ha ändrat nu, o säkert ändrar hela tiden, i o me att han måste jobba lite, använda huvudet o på så sätt tröttas ut på ett helt annat sätt än förr. Han e mycke lugnare utomhus, han tar gäster bättre, skäller int alls ner lika mycke folk (ida morse skällde han förstås ut en dam i lång röd kappa, men d va nästan mitt fel, eller hennes eget, för hon kom svepande i sin mantel bakifrån, ganska nära o ganska snabbt, så kanske int så konstigt att min lilla jösse ble lite till sig), han e tåligare me Pontus, d e massor, tror int ens jag kommer på allting så här.

Anyway, nu ha ja babbla på allllllldeles för länge om alllllldeles för mycke. D här borde ha blivit 4 inlägg minst! men man måste ju ta chansen när man får den. Vem vet när nästa inlägg kommer   

Natttiiiiiii

Hepp!!

Ha int rikit hunni me Titos blogg som ja sku ha villa, d e så mycke allt möjligt hela tiden. Tito ha hunni bli 1,5år, väger 38-39kg. Sista tiden ha han (ta i trä ta i trä) hållits frisk, tack o lov! Han hadde ett återfall av panosteiten i nåt skede, men mycke lindrigare än 1a gången så vi va int ens ti vetten, gav bara av den smärtstillande inflammationshämmande meducinen vi hadd kvar från senast, o tog d lite lugnare me länkarna 2 veckor. D gick om me d. Sen skrapa han opp bakre trampdynorna på våren, antar att d va av för mycke lek o spring på asfalt o grusplan. Fick en salva o så fick han ha "stövlar" på ute några veckor, tills såren läkte helt. Han va int direkt förtjust i sina svarta boots, men vande sig snabbt o han e ju så himla snäll, så d va inga problem.

Ja ha försökt att verkligen leka o busa mer me Tito nu, i princip 1 elär 2 avbrott varje långlänk, för att förstärka kontakten mellan oss, o ja tycker d ha gjort susen faktiskt! Kan oxå ha honom lös längre stunder när vi e ute o går, fast d kommer folk emot, bilar, cyklar o annat. Att gå förbi om d kommer en annan hund riktigt nära har ja inte vågat testa, men så länge den e på lite avstånd lyder han fint. D känns helt super!! Vi va på en skolningsdag för vita schäfrar för kanske en månad sen. Ja tveka länge om ja sku våga fara dit, har ju som sagt haft lite kontaktproblem, o så skäller han ju ner folk han inte känner om dom kommer för nära. Jag ångrar int för en sekund att vi for! D va superkiva, (där träffa vi oxå äntligen Titos pappa) o d gjorde oss båda gott. Visst har han svårt att koncentrera sig me massor me folk o andra hundar omkring, men d e ju inte så konstigt. Övning ger färdighet, men då måste man våga/iddas/orka öva. Vi fick i läxa ti nästa gång att lära hunden backa, o efter (en hel del nog) övning klarar Tito d nu galant! till o me flera steg, nästan helt rakt bakåt  

Koppelgåendet går mycke mycke bättre nu. Allt vårt stannas o väntas o svängas o krängas ha nog gett resultat ti slut. Han kan dra ibland, lite, speciellt i början av länken, o om han ha rört på sig väldigt lite, men några bestämda nej kombinerat me ett elär 2 stopp brukar räcka. D kräver bara att man visar tiräckligt tydligt hur bestämd man e. Normalt märker han nuförtiden själv när kopplet blir spänt, o saktar av. 

Oxå att gå förbi tex busshållplatser me mycke människor går maaassor bättre. Han går nog fortsättningsvis lite undan, kan ibland byta sida så jag blir imellan, men väldigt sällan skäller han. Om någon råkar öppna en dörr precis framför oss o hoppa ut snabbt o hemskt nära, då blir han skrämd o kan skälla till o hoppa undan, men ja ha märkt mer o mer hur allt e fast i hur observant ja själv e. E ja allti steget före o hinner ta kopplet lite kortare före någo sånhärnt inträffar, före vi ska gå nära förbi nån elä nå sånt, då går d bättre. Kanske han känner sig tryggare på någo sätt, d korta kopple innebär ju att han e närmare mig, int vet jag heller. Han ha oxå sista tiden låti främmande människor hälsa o klappa honom, INTE alla, men iaf. Oxå små steg e framsteg. 

Att gå förbi andra hundar, som tex kommer emot på gatan, går för d mesta riktigt bra. Har man dessutom vagnen me o den blir imellan, då e d sällan han ens skäller. Man måste bara börja med förbi-kommandot redan på långt avstånd, o så upprepa d medan man raskt går förbi. 

D e så skönt att skriva om allt d här, alla våra små steg vi tar tisammans. Ja minns för väl tider när allt kändes hopplöst o ja trodde ja aldri sku lyckas me att uppfostra den lilla doggen.

Me Pondus e Tito fortsättningsvis jättesnäll, fast man märker att han blivit lite osäker nu när den lilla krabaten plötsligt RÖR PÅ SIG, o dessutom ÄLSKAR d stora vita ludd-djuret. Ja brukar stänga in honom i köket ibland (alltså tito, int pontus), för att han ska få lite lugn o ro undan Pondusen . 

Ännu lite hälsa. Titos mage e ti all lycka int hemskt känslig. Ha läst om endel valkkaren som har massvis me allergier o överkänslighet o annat, men me Tito behöver ja bara undvika råa ben. Ja o knoplorna, ja ha testa byta några gånger men håller mig nu ti Royal Canin, den han ha äti ända sen liten. Den må kosta 65e säcken men d betalar ja gladeligen om ja vet att hans mage hålls i skick o han mår bra. 

Boysen på balkongen  

Nej, där va väl d, ha ren skrivi en halv roman. Klockan e massor o Tito snusar ren sött me benen opp längs väggen, vår fjomssiga filifjonkhund 

Tito säger najt!!!